Tomten och Tomtemors historia

Tomten och Tomtemor satt i sina gungstolar vid brasan. Deras barnbarn lekte och hade trevligt. Det var juletid och Tomten saknade att dela ut klapparna. Men han visste att han var alldeles för gammal för det nu. Han var trotts allt 95 år gammal. De satt och pratade när deras yngsta barnbarn Isa kom fram och frågade: Hur träffades ni egentligen?

- Jo så här var det, sa tomten. Det var ett helt vanligt år under julen. Exakt som nu. Jag skulle dela ut julklapparna när jag insåg att Rudolf var borta. Jag försökte att vissla några gånger men han kom inte. Jag visste att han skulle behövas vid klapputdelningen. Så jag gav mig ut och letade. Jag vandrade i den snötäckta skogen och visslade. Men till slut tappade jag rösten, sa han och skrattade till. Så jag var tvungen att fortsätta utan min röst. Jag gick i vad som kändes som timmar. Till slut så kom jag till en öde by. Jag kollade runt och hörde ett ljud bakom en husknut. Jag gick fram och gissa vad jag såg?

- Vad såg du!? Isa hoppade upp och ner och de andra barnen hade också lagt ifrån sig sina leksaker för att lyssna.

- Jo, sa tomten. Där stod Rudolf och betade gräs. Jag tänkte bege mig hem när jag hörde ett rop. Det lät som ett rop på hjälp. Jag hoppade upp på Rudolf och gav kommandot att gå och kolla vad som stod på. Jag såg då något jag hade hoppats att jag aldrig skulle behöva se igen. Jag såg svartalver. Svartalver var små elaka varelser som bara hade ett mål. Att förinta julen. Jag såg en tjej sitta i mitten. Snabbt tog jag fram mitt magiska puder för att rädda henne… Kan ni gissa vem det var? Tomten log.

- Tomtemor! skrek alla i kör.

- Ja just det, det var Tomtemor. Ok, låt mig fortsätta nu.

Barnen blev tysta.

- Jag spred det magiska pulvret över svartalverna men det var något som inte stod rätt till. Pulvret fungerade inte. Det var som att alverna inte var äkta. De såg nästan lite plastiga ut. Då knackade någon mig på axeln.

- Vad tror du att du håller på med? sa en liten filur i alvkostym.

- Örm, sa jag. Jag försöker bara rädda den här tjejen från svartalverna.

- Dumhuvud! sa den lilla filuren. Vi spelar in en ny julfilm till människorna. De vill ha fler julfilmer så då måste vi få göra dem ifred utan att herr Tomte här ska spela hjälte, sa alven.

Jag kunde se att han var irriterad.

- Oj, förlåt, sa jag då. Och det barn, det var det mest pinsamma ögonblicket i mitt liv.

Alla barnen skrattade medan Tomtemor sa:

- Älskling vet du hur roligt det var att de regissören skällde ut dig sådär, jag kunde knappt hålla mig för skratt.

Jaja. Jag gick hem för att dela ut klapparna till alla barnen. Jag hade ingen tid att förlora. Jag fick ta mig runt hela jorden på bara fem tomtetimmar. När jag kom hem så stod någon vid min dörr. Det var Tomtemor. Hon berättade hur urkul det var att jag försökte rädda henne från små plastleksaker. Vi pratade en stund och bestämde att ses nästa dag igen.

- Då var du så snygg, sa Tomtemor fnissande. Får jag berätta slutet?

Tomten nickade.

- Ok, fortsatte Tomtemor. Vi fortsatte träffas och efter ungefär en månad kom Tomten och bjöd mig på en dejt. Självklart sa jag ja, och vi var tillsammans i ungefär fyra år och sen hade jag bestämt mig. Jag friade och som tur var sa han ja. Och resten vet ni ju. Vi gifte oss och skaffade barn. Och sedan kom ni in i bilden.

- Det var den bästa historien jag har hört! Isa såg strålande ut.

- Men oj vad klockan är mycket. Dags att sova nu ungar.